Asparna uppträder. De sjunger och dansar. De har flirtat med Vinden tills han inte kan motstå.
De blänker och rasslar, viskar och tasslar. Mogna, tunga, mörkgröna, och ändå följer de så lätt där vinden ilar emellan dem, ivrig att få dansa med dem alla.
De snurrar i piruetter, ömsom gömmer sig bak solskuggor, ömsom exponerar sig skamlöst. Skiftar mellan sin ljusa baksida och den djupgröna framsidan. Vickar förföriskt på sina långa välformade bladstjälkar.
Deras lätta fötter klapprar i dansens virvlar, och de ger till ett extra litet förtjust rop när vinden lägger sin arm om dess midja.
Vid dess fötter samlas publiken, klädda i rött och blått, och njuter av skådespelet.
Det är så vackert. Det är så vackert. Luften är hög och klar och mild, och vinden mild mot kinden. Synspelet är underbart, och asparnas duett med vinden likaså.
Det är så vackert, att tickorna gråter ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar