Ååhhh, vad det är gott!

.
Det finns ingen frukt som går upp mot ett saftigt, lagom krispigt, sött och aromatiskt päron!! Jag äter mellan 10 och 20 stycken varje dag nu när de äntligen har mognat. Läckrare än de här finns inte! Esperens Herre tror jag att de heter, men är inte säker.

Svamputställning

.
Dignande bord fulla med svamp. Fyrahundra arter för att vara exakt. Inte illa, på denna Mälaröarnas Naturskyddsförenings egen jubileumssvamputställning!

För vilket år i rad vet jag inte, jag var inte med från början. Men Mälaröarns Natursdkyddsförening fyller 35 år detta år då Sveriges Naturförening firar 100-års-jubileum. Bosse Nylén är vår drivande, kunnige eldsjäl som var med från början (dock inte den som var för hundra år sedan !! ;-) . Bosse är ju också mykolog, och 400 arter fixar han lätt att bestämma, även när de riktigt ovanliga dyker upp.
Det är en ära att få vara med!!!

Här kikar en ung Astrid Lindgren över axeln på Bosse när han kikar i en besökares svampkorg.

Bosses stora glädjesvamp var denna, som han såg för första gången i sitt liv.

Denna däremot - som vi försökte stänga in i en plastpåse, men vars doft ändå smet ut genom några osynliga små porer - försökte vi förpassa till ett eget bord. Den vedervärdigt stinkande Stinksvampen, eller Liksvampen, med det latinska namnet Phallus impudicus, som kan översättas med "oblyg manslem", vilket roar mig ofantligt ...

Bosse var lycklig över flera mycket ovanliga fynd som dök upp, och som han även funnit själv ute i skogarna.

Jag är lycklig över att lära mig mer om de vanligaste, jag. Man får börja där man står. Och ta några i taget att utöka med. Det är lätt att bli "snurrig-i-huvudet" när de alla presenteras på en gång sida vid sida.

Kremlorna fascinerar mig, med sin mångfald och sina ofta vackra färger.

Blodriskorna klarar jag (nästan) att skilja åt. De är ju inte fler än fyra stycken.

Spindelskivlingarna är också ett fascinerande släkte, lätt att känna igen som släkte.

Mitt svampintresse är ju mer botaniskt än kulinariskt. Visst äter jag gärna svamp, men att plocka, bära hem, rensa, laga till - nä, så mat-intresserad är jag inte.

De många små svamparna är också vackra, jag gillar ju Den Lilla Världen. Fast Sidentrådskivlingen är ju stor i jämförelse med de riktigt små.

Sist en detalj från den vackra svaveltickan.

Mera charm

.
Nu nalkas hösten med stora steg. Jag älskar hösten, älskar luften, höststormarna, den höga klara luften, dofterna. Älskar höstens charm. Älskar brytningspunkten mellan sommarens ljuvhet och höstens kraftfullhet.

Jag njuter i långa friska andetag.



De blommor som hänger med, gör det med extra skönhet, med en sista explosion av färg och livsvilja.
En liten stinknäva lyses upp av solen, där den växer i skuggornas spel, och skapar en ljusdans med livet som insats.


Ängsvädden slår ut först när hösten nalkas, till stor glädje för humlor och bin och andra insekter som behöver mat även denna årstid. Den vackra pendelblomflugan till exempel, med sin randiga väst.

Solrosorna agerar egna höstsolar.

Och de remonterande rosorna är aldrig så sköna som i sitt höstflor!

De rosor som sprider väldoft omkring sig - som Madame Boll här som fyller luften flera meter omkring sig - har också gömmor av honung (nåja, nekar och pollen) till sina gäster. Ni ser väl biet som är på inflygning.

En ensam liten kornvallmo har fått besök av en ensam liten vinbergssnäckbebis.

Hallå där nere, vad gör du?

Och se här, ett par charmiga varelser. De har i alla fall fallit för varandras charm, dessa två rovflugor som tänker på framtiden.

Visst är hon charmig!! Denna korsspindelhona. Hon påminner om en vän jag har, som ofta har just en sådan där stor keps på huvudet. Men min vän har inte en sådan där förvånad uppsyn i ansiktet... haha.

Guldflugor är alltid charmiga i mina ögon. Jag har ju ögon känsliga för grönt.

Något charmigare än att snubbla över ett gäng urläckra sillkremlor, det får man leta länge efter!

En av de få kremlor med röd fot som är ätbar (och den läckraste svamp jag vet).