De oansenligas skara

.
Nu blommar krokusen, och snödropparna har blommat i flera veckor. Härliga vårtecken.

Men tussilago och snödroppar i alla ära, vi ska inte glömma de oansenliga små. Som den söta lilla nagelörten, som också börjar slå upp sina ljusblå - nä, vita var det -ögon.

Inte stor, jag vet. Men jag har ett minne från det att även jag var ungefär sådär stor. Eller, ja, nåt ditåt. Jag gick med min farmor här utanför. Hon var djupt religiös (på ett snällt och gott vis). Hon visade mig på denna lilla, lilla blomma, och sa: Titta så vackra till och med de allra minsta små blommorna är, som Gud skapat.

Nu blommar mistlarna också, för den delen, på tal om "oansenliga". Den som har mistlar i närheten och i ögonhöjd, kan ta med sig förstoringsglaset och gå och titta. De bär som fåglarna inte ätit upp hänger kvar än.

Misteln är tvåkönad, dvs den har honplantor och hanplantor på olika buskar. Han blommorna är lite törre och lite lättare att se. Med förstoringsglas ser man att de riktigt gurglar över av pollen när de ler med stora munnar.

Honblommorna är som små guldkronor på pyttesmå gröna huvuden, som ska bli höstens nya bär.

En annan som kanske kan anses oansenlig - det beror ju helt på, på vilket vis man kommer i kontakt med den - är nässlorna. De allra första små primörena lockar till soppa, men är ännu för små och få.

Oansenlig kan man väl säga om nässlorna idag, de är inte så väl sedda, ändå är de helt fantastiska växter! Så fulla av nyttigheter, att de måste skydda sig allvarligt för att inte bli uppäten till utrotning. Och ingen växt har väl så många småkryp och insekter knutna till sig, så som vackra fjärilar och annat.

Innan linet började odlas och tog över klädindustrin, gjorde man nättletyg av dem. Som HC Andersen berättar om i sin saga De Vilda Svanarna http://www.ur.se/sagorivarlden/europa/svanarna/frame_svanarna.html

Även ett rådjur kan förvandlas till "oansenlig". Ja, det blir vi ju alla, när vi börjar närma oss vår slutliga stoft-tillvaro. Om man tittar noga här bland fjolårets vildvuxna gräs, ser man revben och hals- och ryggkotor. Den fanns där redan i höstas.

Att mossa är oansenlig vill jag inte hålla med om, men ändå är det så lätt att gå förbi den.

Går man ner på knä, ser man bägarlavarna som i en annan värld.

I den större världen igen, glädjs jag åt snödropparna bland fjolårets vissna löv.

Och sist en bild som visar både utsikt och insikt på en gång!