.
Vi möts ibland, oförmodat, "runt hörnet". Bocken och jag.


Han är stor och fin, men börjar nog bli lite gammal, för ansiktet är alldeles gråhårigt.
Ett helt liv "runt knutarna" har lärt honom att de här människorna är ofarliga, så han är ganska orädd, men inte så orädd att han kan bli farlig.
För säkerhets skull kollar han flyktvägarna.




Inget hindrar honom att dra snabbt om det behövs, så han står kvar. Blick stilla. I skuggan. Sillhuetten mot den solbelysta gräsmattan är slående.

Stora fina horn har han också. Vi står exakt tio steg ifrån varandra, jag stegade när han gått sin väg.

- Nu tror jag nog jag går i alla fall...

Här syns hans grå ansikte bra.

Jag har respekt för råbockar. Är de helt orädda kan de vara farliga. I djurparker är det råbockar som står för mänskliga skador, men än lejon och tigrar och sånt. En råbock som är nappuppfödd från kid, blir med stor sannolikhet farlig den dagen han blir könsmogen och bestämmer sig för att vara högsta hönset.

Väckt av vacker vän i sängen

.
BZZZZZ sa det. I en lågfrekvent men hög ton. Mycket lågfrekvent, och mycket ljudlig. Sen blev det tvärt tyst. Var det dröm eller verklighet? Allt var stilla och tyst när jag kikade på klockan bredvid sängen, tjugo i fem. Tyst.

Guldbagge, gissade jag, och verklighet. Fast lite för ljudlig, lite för lågfrekvent, för guldbagge. Ingen syns vid fönstret. Dessutom, hade färden tagit slut där, skulle det sagt "Duns - tyst". Nu hade det bara blivit tyst.

Vände mig på andra sidan för att sova vidare. Mysteriet fick lösas lite senare.
Nästan ZZZZ zzzz ZZZ zzzzz, då kom det igen: BZZZZZZZ, tyst. Men landningen i gardinen såg jag denna gång. Och den kom från min säng.

En sådan tjusig herre får gärna besöka min säng ...
Stor, riktigt stor, mörkt glänsande i kastanjebrunt. Ett stort horn i pannan. (Tur det bara var ett, jag vet någon som har två... ibland kallad Flugornas Herre, men jag är ändå inte så förtjust i honom.)

Han fick ett uppehälle i en mus-transportbur (lagom storlek ;-) som jag raskt inredde med lite gräs. I väntan på bättre fotoljus.



Några bra foton blev det inte, och jag bråkade inte med honom. Han ville bort, och hade raska kliv. Varken jag eller kameran hann med honom.

Så han fick som han ville: Ner på marken och snabbt "gräva ner sig" under vegetationen för skydd. Där håller han sig nog till skymningen då det är dags att ta en ny flugtur i jakt på vackra damer. Hoppas han får bättre napp - haha - kommande natt :-D

Rosetten

.
Ingen fjäril ser ut som en "stor fladdrande vit rosett" såsom kålfjärilen gör när den flyger!! Stor, vit, "fladdrande" på ett vis som bara rosetter kan fladdra i håret på en lyckligt skuttande liten flicka en vacker sommarlovsdag! Ingen annan fjäril kan uppvisa detsamma.



Och givetvis kan ingen stillbild fånga det.

Det blomstrar och doftar och fladdrar...

.
Det är så vackert! I trädgården (den vildvuxna), på verandan, på gårdsplanen, i hagen. Invid stallbacken "kastades" en gång överblivna fröplantor av salvia. De tog sig och blev en stor buske som blommar årligen sedan dess. Bakom står en rödbladig vildros, Rosa glauca, med sina glesbladiga blommor som är så sköna i sin enkelhet. De fattade själva tycke för varandra, slog sig ihop, och är så slående vackra i blomningstid.


Särskilt ängssmygaren och ullbiet är förtjusta och årligen trogna gäster i den blommande salvian, förutom alla humlor och andra småkryp. På bilden är det en kålfjäril som hämtar mat i salvian.

De vackra småkrypen har dykt upp, och gör mig sällskap medan vi tillsammans beundrar blomsterprakten.

Grön blombagge, Chrysanthia viridissima

Rosornas säsong har börjat, det lyser i alla färger från vitt, via gult till rosa och mörkrött. Humlor, bin, och olika skalbaggar tar för sig av överflödet. Humlornas surr i rosorna låter lustigt. De vibrerar med vingarna och finner samma frekvens som ståndarknapparna. Då vibrerar även de och tappar sitt pollen, som humlorna är snabba att samla in.

Det låter som om de har blivit instängda i ett glas eller något, när de vibrerar sådär.

... och brandliljan står i lågor...

Kålfjärilen igen.

I hagen blommar ... ja, "allt". Mer än jag kan räkna upp. Kråkvicker och brudbröd på bilden.

Och årets första, alldeles nykläckta skogsnätfjäril. HURRA, de är så vackra, så trevliga, så orädda, jag kryper tätt intill med kameran och den bryr sig inte.

Andra fjärilar är ... fler än jag orkar räkna upp tror ja. Kam-, och nyligen äver pärlgräsfjäril. Ängssmygaren, storfläckig pärlemorfjäril, grönsnabbvingen hänger med än men är sliten nu. Puktörneblåvingar finns det ganska gott om. Tosteblåvingen hörde våren till och är försvunnen nu. Kvar lever larverna någonstans.

Nässelfjärilarna finns bara som larver nu. Och puppor. Snart exploderar nästa generation. Detsamma gäller påfågelögat, och inte heller vinbärsfuksen ser jag mer nu.

Fjärilarna har ju sina stadier och sin flygsäsong. Snart kommer luktgräsfjärilen också, i mängd, men tydligen är det lite för tidigt än.

Kejsarkronans hemliga liv...

.
Jag älskar kerjsarkronorna! Inte bara för att de är så vackra, utan också för att de har "ett hemligt liv" som så många inte känner till.


Tyvärr äter vinbergssnäckorna envist upp stjälken på min stackars ensamma kerjsarkrona varje år. Så den blir bara mindre och mindre, och aldrig får jag se blommorna. Jag ska göra en räddningsaktion nån dag, och plantera om den, och sätta nät omkring, det tar inte de stora snäckorna sig igenom. Under tiden får jag fotografera grannens blommor.

Kejsarkronan håller ju blicken riktad ner mot backen, så det är bara småkrypen som får se dess vackra inre. och vi människor som kryper runt på alla fyra förstås, och nyfiket kikar in överallt.

Varje kronblad har på insidan en pärlemorfärgad "fläck", som en vätskedroppe är fästad vid. Effekten är helt underbar!!

Och jag ska inte bara rädda min stackars evigt uppätna planta, utan även skaffa kompisar till den. En sådan vacker måste man ju bara ha, och krypa på alla fyra för.

Ögonblicken är många

.
Vilken min, va!!! Undrar vad hon tänker.
Jag tänker:
- Jag heter Humle
- Och jag heter Dumle
- Och varje fredag träffas vi, i ... vems skafferi var det nu igen, det var så länge sedan...
Vem hon är irl? En krabbspindeldam på jakt.

Och det här, det är en liten noshornsbagge. Passande namn, ser ut som en noshörning, eller ännu mera, som en triceratops eller -cops eller vad de nu hette, de där dinosarierna som levde för evigheter sedan.

Fascinerande varelser.

Långa djur

.



Larven ovan är en nässelfjärilslarv och snigeln under är en vacker pantersnigel.