En vacker dag i januari. Grått. Ingen sol. Någon minusgrad. Just ingen snö att tala om. Vackert!
Det är vackert, för frosten häftar fast i all naturens växtlighet. I dessa gråtoners symfoni, blir till och med svart en lysande färg, än mer med den gula näbben som sticker ut i de grå nyanserna.
Sidensvansarna tar för sig av mistelbären bland mistelbuskarna högt upp i lönnarnas toppar.
Äpplen ligger under äppelträden, och även dessa är lockande föda. Efteråt sitter sidensvansarna dästa med utbuktande krävor, fulla av frukter och bär.
Små fåglar har snabb ämnesomsättning. Snart kommer det ut restprodukter i andra änden så att säga. I långa trådar hänger mistelbär i klistriga remsor, som kommer att häfta fast vid lönnens grenar och starta nya mistelplantor.
Här sitter ett gäng och vilar, i toppen på det stora kastanjeträdet. Så stora flockar, och alla samsas de vänligt. Eller ...
... kanske behövs ibland en tillsägning på skarpen...
- Silverklockorna har kommit! brukar jag säga när sidensvansarna dyker upp för året.
- Banditerna är här! ropar björktrastarna. Rövarpack!! Försvinn!!
Mmm, de ser lite ut som banditer, med svarta lappar över ögonen. Och inte bryr de sig om björktrastarnas ilskna skränande heller. De fortsätter lugnt att länsa rent i björktrastens skafferi.
