Garderobsfynd

.
Titta vad jag fann när jag skulle vittja råttfällan i skrubben!!



En mus, av renaste guld!! Kära nån då!

Någon kanske anar oråd?

Vad har jag hittat på nu?

Fotoshoppat?

Sanningen är att jag ljuger för mycket ...

Den där tjusiga musen återfanns inte alls i någon graderob, och definitivt långt från alla exixsterande råttfällor, det lovar jag!

Han heter Björndalens Golden Delicious och är en rasmus med stamtavla, minsann :-D


Här är han (på bordet) fotograferad tillsammans med mamma Björndalens Strässla (till vänster) och syster Björndalens Golden Vision (mitten). De ingår i min lilla skara med gosiga, näpna och helt ljuvliga Björndals-möss. Jag bedriver nämligen en liten avel med dessa sötnosar sedan 6 år tillbaka.

Ett foto till på Golden Delicious, för att visa att han är okej. På översta bilden putsar han sig faktiskt, och skriker inte alls på hjälp.

Brorsan Björndalens Golden Celebration kikar in på forumet han också.

Sedan kanske jag ska förtydliga, att Delicious bara var tillsammans med mor och syster under fotosessionen. Varje parning planeras mycket noga!! Jag ska INTE ha "tusen möss", utan vet vad jag vill ha för resultat av varje kull. Här betyder både stamtavlor, temperament, beteende, typ, och allmänt utseende mycket. Framför allt ska de vara tama och snälla och trevliga att ha som sällskapsdjur.

Möss kan vara helt bedårande tillgivna små sällskapsdjur med fin personlighet.

Mors lilla Olle ... eller "nått"...

.
Ingen kan väl undgå att se vad det är. Minst av allt när man kan gnola en ledtråd i rubriken.




Innan svarsbilden kommer, visar jag ett par pausbilder. Vad funderar hon på månne?


Aha, det var vad hon funderade på!

Ja, det är en hon. Hade det varit en han hade han sett annorlunda ut. (Där fick jag allt ihop meningen :-D) Hon är en långhorning av arten rödgul blombock.

Och här är blåbäret jag fotade högst upp.

Blåbär kan vara läckta på många olika vis.

Hattstugan

.
Vem bor i hatten?


Jag knackar på och kikar in försiktigt.

Aha, det är Fru Tordyvel. Förlåt att jag stör mitt i maten, jag ska sätta tillbaka hatten igen.

En bit därifrån ser jag Herr Tordyvel på promenad, i väntan på skymningen. För tordyveln flyger i skymningen, det vet jag, det finns en hel bok om den saken.

Nåväl, vem som är herre eller fru har jag föga begrepp om. Jag kanske titulerar dem fel. Säkert är i alla fall, att denna skogstordyvel är vanlig i svampskogen denna årstid. Jag kan träffa på 10 - 20 stycken under en skogspromenad.

Jag har alltid tyckt mycket om dessa stora vackra "skarabéer". Skogstordyveln är vanlig fortfarande, den gillar ju även svamp. Medan dess större släkting fälttordyvel kräver gödsel för sin överlevnad. Helst av ko, men häst kan också gå bra. Men gödselhögen ska ha placerats på rätt sorts mark, som de gamla naturhagarna stod till tjänst med.

Många dyngbaggar är rödlistade idag, det är svårt att få tag i lämplig gödsel på lämplig plats, när man är en dyngbagge.

Några snyggingar

.

Inledningsvis börjar jag med denna gräshoppa, som försöker avgöra om jag är en snygging eller inte. (Vad han kom fram till, säger jag inte). Busken den sitter i, är druvfläder.



Den här flugan är faktiskt en favoritfluga, det är den vackraste fluga jag vet! Vilket inte säger lite. En vapenfluga, Chloromyia formosa.

Bland humlorna tycker jag ängshumlan är en snygging.

Medan åkerhumlan på johannesörten får visa vilken lång tunga en humla kan ha.

Och så larven av sjuprickig nyckelpiga, inte världens vackraste kanske, (inte än i alla fall).

Min höst

.
Ett litet smakprov från min höst. Den allra tidigaste hösten. Det är en enda årstid, men har så många olika stadier.

Först och främst är luften hög och klar. Lätt att andas. (Och de vackra höstmolnen är som stora kuddar. )

På marken dyker svamparna upp med hatten först. Det är inte deras grej, att ta av hatten när de kommer in i världen och hälsar på.

Kantarellerna är allas älsklingar. Bären ska vi inte glömma!

De tävlar med sina hattar, som uppklädda kvinnor på hästderby.

Höstens blommor har ockå något speceillt färggrant över sig.

Den lilla oansenliga ögontrösten är värd att böja på ryggen för. Med sina väna uppenbarelse och sina milda färger, tröstar hon ögat ditt om det är ledset.

Här en hatt igen. Eller en modell av hatt, flera stycken.

Och vi får ju inte glömma de allra våra minsta. Allt vad vi gör mot dem, osv. (står det visst i bibeln, fast det kan väl betyda att vi inte ska äta upp dem?)

När jag sätter fingret i backen, passar en myra på att försöka bita mig. Men tanten är alldeles för hårdhudad, sorry Myran!

Trollsländorna bits inte i alla fall. De bara solar sig, eller jagar insekter i lufthavet. Denna blodröda ängstrollslända solar gärna en stund på min utsträckta hand.

En annan fjäril som ska flyga iväg ... Nix, fel. Men den har nog tänkt förflytta sig i alla fall. Det är frön av oxtunga. Och ja, jag manipulerade den lite, men inte mer än att jag smalade av två vissna småblad så de mer ser ut som antenner.

Fröställningar, där en del tänkt sig bli vinterståndare, hittar man överallt nu. Gärna i sällskap med bärfisar och andra skinnbaggar, både i nymf- och vuxenstadier. Det här är en spåtistel som har sällskap av den vanliga bärfisen (som känns igen på sina randiga antenner).

Ja, hela naturen är fullvuxen, stark och mogen.

Asparnas sång

.
Asparna uppträder. De sjunger och dansar. De har flirtat med Vinden tills han inte kan motstå.

De blänker och rasslar, viskar och tasslar. Mogna, tunga, mörkgröna, och ändå följer de så lätt där vinden ilar emellan dem, ivrig att få dansa med dem alla.

De snurrar i piruetter, ömsom gömmer sig bak solskuggor, ömsom exponerar sig skamlöst. Skiftar mellan sin ljusa baksida och den djupgröna framsidan. Vickar förföriskt på sina långa välformade bladstjälkar.


Deras lätta fötter klapprar i dansens virvlar, och de ger till ett extra litet förtjust rop när vinden lägger sin arm om dess midja.

Vid dess fötter samlas publiken, klädda i rött och blått, och njuter av skådespelet.

Det är så vackert. Det är så vackert. Luften är hög och klar och mild, och vinden mild mot kinden. Synspelet är underbart, och asparnas duett med vinden likaså.

Det är så vackert, att tickorna gråter ...

Korsspindel

.
Korsspindlar är så oerhört vackra. Såhär på hösten kan man se de vuxna djuren, stora och stinna och i oerhört vackra färger och mönster. De kan variera i färger men har alltid kvar sitt kors på ryggen.




Närbild på en skönhet.

En annan skönhet av samma slag, har sitt nät utgående från ett blad av getrams. När jag kommer, bstämmer hon att hon är död, uttorkad och trist och helt osmaklig. Jag kunde till och med peta på henne, och trodde henne nästan.

Men till slut bestämde hon sig för att jag var för ihärdig, och valde att gå därifrån i stället.

Deras nät är hjulnät, och de kan vara stora, och vackert glittrande när daggdroppar sitter kvar.

Korsspindelhanen är mindre, och ganska spinkig. Det är mest honorna man ser. Korsspindeln har också en nära släkting somheter kvadratspindel. Även den stor och till och med stinnare. Den är också vacker.

Att bli ett paket...

.
Det finns många sätt att avsluta sitt liv på här i världen. Ett kan vara att bli paketerad.

Jag snubblade på ett drama här om dagen. Såg något vitt som fladdrade vildsint i gräset.




En närmare titt visade att en rapsfjäril fastnat i en kvadratspindels starka nät, och använde alla sina sista krafter till att försöka fladdra sig loss.




Spindlar är "obarmhäriga", eller ... ja, "hungriga" kanske det heter, eller bara att de behöver leva de ockå. Hur som helst var fjärilen obarmhärtigt fast, och fick finna sig i att börja bli bakbunden till händer och fötter, nej, till ben och antenner heter det när man är fjäril.

Varv efter varv av stark spindeltråd, fladdret var över.

Den ser lite slokörad ut här. Vem skulle inte göra det i samma situation? Eller... ?

Efter uträttat förvärv knatar den tjocka spindelhonan (ja, kvadratspindlar är så här runda, på gränsen till "kvadratiska") tillbaka på sin tråd för att gömma sig bland bladen på en gråbo.

I nätet sitter rapsfjärilen, som ett levande skafferi, och väntar på att bli uppäten vilken dag som helst.

Kvadratspindelns trådar är starka! Det behövdes bara några få varv för att binda fjärilen. Hur länge den lever, om den fortfarande lever, vet jag inte. Kanske är den bedövad, jag vet inte. Men om den lever håller den ju längre i skafferiet..

Den här årstiden flyger det mycket höstfjärilar, och i den här hörnan flyger det många rapsfjärilar. Ännu en inlindad fjäril finns redan i nätet.