.
Vi möts ibland, oförmodat, "runt hörnet". Bocken och jag.


Han är stor och fin, men börjar nog bli lite gammal, för ansiktet är alldeles gråhårigt.
Ett helt liv "runt knutarna" har lärt honom att de här människorna är ofarliga, så han är ganska orädd, men inte så orädd att han kan bli farlig.
För säkerhets skull kollar han flyktvägarna.




Inget hindrar honom att dra snabbt om det behövs, så han står kvar. Blick stilla. I skuggan. Sillhuetten mot den solbelysta gräsmattan är slående.

Stora fina horn har han också. Vi står exakt tio steg ifrån varandra, jag stegade när han gått sin väg.

- Nu tror jag nog jag går i alla fall...

Här syns hans grå ansikte bra.

Jag har respekt för råbockar. Är de helt orädda kan de vara farliga. I djurparker är det råbockar som står för mänskliga skador, men än lejon och tigrar och sånt. En råbock som är nappuppfödd från kid, blir med stor sannolikhet farlig den dagen han blir könsmogen och bestämmer sig för att vara högsta hönset.