Så söt så söt!

.
Oooohhhh - jösses! utbrast jag med den där rösten som enbart är reserverad för små bebisar, när jag fick syn på den här pyttelilla kopparormen.

Kopparorm, ormslå, kopparödla, kärt barn har många namn. Det är en ödla, en benlös ödla, så kopparödla är det korrekta namnet.

Varje år ser jag flera stycken här hemma. De är sanslöst vackra med sin lysande kopparglans. Och stora för att vara ödlor, vuxna är de drygt 3 dm. De sägs att de kan bli upp till 50 dm, men så stora har jag aldrig sett.

De kan också bli vädligt gamla! Runt 30 år i det vilda, och över 50 år i fångenskap!

Just nu huserar ett gäng (sex st har jag sett) under en takplåt som ligger och "skräpar" (vilket den givetvis inte gjorde!! Där boar kopparödlor!!) invid stallbacken.

Jag blir lika glad varje gång jag ser dem. Och lika ledsen varje gång jag finner en död och halväten individ. Orolig också, men ödlorna verkar överleva katternas glupska framfart, i alla fall hittills.

Katter är också ljuvliga djur, men jag har inga, och är lite ledsen över alla grannars alla katter - för det finns en STOR mängd katter, och de använder gården och fågelmatningen som sitt revir, allihopa. Sitter på lur invid fågelmatningen, smyger runt och slukar nyss flyggna fågelungar när det är den tiden, tar ekorrar (jodå, de är baddare på att decimera ungarna), och sliter mina kopparödlor i stycken.

Jag önskar ju en lag som kräver mer av kattägare, för hur goa, trevliga och fina de än är, så är de marodörer i naturen!

Kopparödlor ser man inte ofta, om man inte letar, för de ligger dolda under stubbar, stenar, underpressinningar, i högt gräs, osv. Men katterna hittar ...

De är inte särskilt snabba på att fly, ödlorna alltså. På engelska heter de Slow Worm, det säger en del.