Vårtecken - gräsklippare

Nu växer och grönskar det.
Inne i trädgården, den inhägnade delen som inte Romeo och Julia (med familj) får komma in i, växer gräset tjockt.
Dags att släppa in gräsklipparna!!
.
Romeo och Julia, ja det är ju mitt vackra rådjurspar, bocken och geten, och så deras årsungar. Eftersom jag inte vill ha en hjärtattack i så här unga år, har jag sedan drygt tio år inhägnat en del av min trädgård, där jag får odla vad jag vill utan marodörers inverkan. Och så kan jag njuta av både vackra rådjur och vackra rosor, buskar och blommor.
.
I höstas (liksom det blir varje höst av någon anledning) växte trädgården vilt. Gräset klipptes inte och nu är fjolårs-växtligheten tjock, och det nya gräset spirar mitt i alltsammans. Dags att ta fram gräsklipparen - puh...

Klippa gräs ingår inte i mina nöjen. Men man har ju vänner!!
"Hallå mina vänner! Hallå mina fina gräsklippare, kom och hjälp mig!"



Gräsklipparna är lössläppta i trädgården. (vidvinkelfoto, gör att trädgården ser större ut än den är. Fotat för fyra dagar sedan, nu grönskar det ännu mera!)


Och dom kommer, lyckan är ömsesidig medan de fint klipper bort färskt gräs och fjolårsgräs, även på de mest svåråtkomliga platser intill träd,staket och rabatter, samtidigt som de försiktigt sparar plantor och blommor. Fast maskrosorna stryker med. Vem sörjer?

Livia, "min" vackra guldhäst. Wilma, den stora svartvita skäcken. Och så Felix, den duktiga new forestponnyn.

Framför allt Livia fullständigt älskar mig efter dessa utsläpp. Så fort hon ser mig, gnäggar hon högt och kommer rusande. Väl ute, kommer hon ofta fram till mig och ställer sig "tätt intill" ett tag innan hon fortsätter äta. Kanske är lyckan extra stor för att hon bott på ridskola något år - kontrasten är ju slående.

De andra två gillar mig också förstås, men de gillar mer att jag släpper ut dem, än mig personligen.

Hur som helst så är de alla tre härliga hästar som jag är mycket glad över att få ha i min hage.