Några vinterbilder - på mitt vis

.
En vinterbild.


Gullvivan står kvar sen i våras. Fast det har förstås hänt lite under tiden. Den har blommat, pollinerats, blommat klart, satt frön, mognat sina frön, och tappat ut dem ur sina urnor till frökapslar, och så står de kvar i snön som vackra vinterståndare intill asparnas stammar.


Det här fotades för några dagar sedan, när det blåste så mycket. Ett gammalt asplöv är här på drift.

Och aspstammarna står gröna...

... så gröna...

Asp är mitt älsklingsträd. Av många olika orsaker hör de till älsklingsträden. Dess gröna färger på stammarna är en orsak (av tusen). Det vackra gamla skillingtrycket är en annan orsak (en av tusen). Sjunger::

Kling, klang, klockan slår

ut och plocka mossa

Dagen lång, och magen svång

och lite mat i påsen.

.

Aspen bad mig darra, darra

linden bad mig vila

Björken lova mig en kvast

när kvällen skulle bliva.

.

Stjärna, skällko min

vilse ut i fjällen

Om jag ej kan finna dej

så får jag ris till kvällen

.

Aspen bad mig leta, leta

linden bad mig vila

Björken lova mig en kvast

när kvällen skulle bliva

.

Och ute vräker det ner snö i stora flingor just nu, och gör världen så vacker.

Mitt på blanka da´n...

.
... är det livlig aktivitet vid fågelbordet.
Min kamera borde egentligen få gå i ide de mörkaste månaderna, den klarar inte de dunkla dagarnas mörker, även fast jag tycker det är ljust värre, mitt på blanka dan som det är, och med all den vita snön som lyser upp. Man blir ju nästan bländad... ;-)


Fåglarna är nervösa, flyger upp vid minsta ... ja, vaddå? Jag märker ingenting. Men den hungriga sparvhöken med familj, har säkerligen gjort sina räder bland flockarna av mumsiga fjädersmyckade stekar. VEm skulle inte bli nervös av att betraktas som läckerbit, på det viset...


Ett gäng steglitsor förärar mig besök idag. Sex stycken verkar de vara, dessa exotiskt vackra fåglar. Några bergfinkar lyser också upp med vackra färger. Grönfinkarna finns i stor flock som vanligt. Pilfinkarna är med förstås, de bor ju under huspanelen året runt, där de också föder upp sina ungar. Gulsparvarna är också i flock.
Talgoxarna och blåmesarna och nötväckefamiljen och ett par entitor hör till fågelbordens eviga inventarier.
Koltrasten kom på besök och kollade läget, men är annars nöjd med äppelträdens dignande frukter, liksom de svirrande vackra sidensvansarna är. Rönnbären och alla mistelbär uppskattas också.

Himlen är jämngrå och flingor dalar genom luften, fortfarande. Det är mycket snö nu, och flera minusgrader. Vinter, tänka sig!

I gryningstimmen...

.
... vilket den här årstiden är mitt på blanka förmiddagen ...

... kommer rådjuren och hjälper till att sopa bort snön från fågelbordet. Jag tackar, jag tackar.

Det här fågelbordet är lätt att göra rent. En gallerbur - eller är det en korg från någon gammal frysbox? - släpper in småfåglarna och håller skatorna utanför. Skatorna får i alla fall, bara inte av mina dyraste solrosfrön.

Rådjuren bryr sig inte om petitesser. Puffa undan gallret så får man bort snön överallt. Jag tackar jag! :-D

Fast ... nu måste jag nog gå ut i alla fall... Ett gäng gulsparvar väntar på sin morgonhavre. En vacker bergfink (en enda? varför det?), grönfinkar, talgoxar, blåmesar, och ett par nötväckor väntar också på frukost. Skatorna håller vaksamt vakt en bit ifrån. Och över allihopa vakar en finsk kråka.

Varför finsk? Jo, våra egna kråkor flyttar söderut om vintern, ända ner till Skåne fick jag höra från en ornitologvän. Och hit kommer kråkorna från Finland och övervintrar.

Natten går tunga fjät

.
Gullig lucia sjunger för mig.

Dagens Ros

.
Alltid när höstens första verkliga frostnatt skapar rimfrosttäcken över hela världen, tar jag min obligatoriska tur in i trädgården för att njuta av årets sista rosor.
Att naturen är extra skön när den är täckt av rimfrost, som dessutom ibland blir självlysande när solen når fram, det vet väl alla.
Ändå är det samma överraskning varje gång jag ställs inför denna fullständigt eteriska syn.


Röda Prins Carl-Philip får mig att fullständigt tappa andan, där han luftigt dansar med Fru Vinters förtjusande prinsessor täckta av ljuvliga glaskristaller.

Den "namnlösa gula" är lika vacker hon. Det är bal inne bland buskarna! Trädgårdens sista dans. Rosor av alla de slag ingår, röda, gula, rosa. Vilken livskraft!! Fast utspridda lite här och var.

Årets första riktiga frostnatt, den första december. Före dess har det mest sett ut såhär under hela november:

Detta är alltså...

.
...en lav. En skorplav för att vara lite mer exakt.


Två skorplavar för att vara ännu exaktare. Den gröna är inte samma som den svarta. Vilket märkligt landskap de bildar såhär på nära håll.

Men vi backar ett par steg, så vi får lite bättre översikt. Här är den i sin helhet, just den jag fotat.

Och sedd i min hand blir perspektivet begripligt.

Det är ju alltid roligt att veta vad det är man ser. Men ibland undrar jag ...

... vem som ser på vem. Vem är det egentligen som är iakttagare här?

Lavar var temat

.
Den gröna skorplaven heter kartlav, Rhizocarpon geographicum, och kan se ut såhär. Den större grå laven som täcker stenens ovansida är blåslav, Hypogymnia physodes.

Kartlaven kan också se ut såhär.

Och så kikar vi på nära håll.

Vilka landskap som öppnar sig!

Tänk att vara en liten liten skalbagge här, eller spindel, på bara någon eller några millimeter.

Jodå, jag såg några sådana också, men de sprang sin väg när jag kom.

Jag vill också vara två millimeter och få klättra runt här!!!

Levande lav

.
Vem tittar på vem, var frågan.

Är stenen eller laven levande, är en annan bra fråga. Ett enkelt svar är: Naturen är levande!

Aah, en läcker!

.
En läcker blodriska, mmmm...

Här finns en liten vän, titta!

Det är något visst med blodriskor, det har jag alltid tyckt.

Och de små röda kvalstrena tycker det är något visst med flugan. Alla har vi vår egen smak...

Ännu ett ögonkast

.

Goddag Fru Vårtbitare.

En blomma?

.

En höstaster kanske?





Eller är det ... ja, det är det. Det är en pytteliten svamp!

Ögonblick

.
.

........... Naturens ögonblick, och ögonblick i naturen.
.
.
.
En padda blickar ut över vattenytan i sin göl...

... och en guldslända kollar in läget på insektsfronten. Finns det något gott att jaga här?


Fjärilsblick. En skognätfjäril blickar ut över omgivningen från viloplatsen på ett grässtrå.

Jag själv tycker om att betrakta mig som småkrypens porträttfotograf :-D. Här är paddan igen, med de vackra ögonen.

Och så här ser skogsnätfjärilen ut i ett lite större perspektiv.

En blombagge studerar mig noga, dold bakom kanten på ett blad: "Vem är den där tanten med kameran? Och vad tänker hon göra?"

Guldögonsländor är så vackra! Vanligast är det vanligt gröna, Chrysoperla carnea, den som är brun på vintern och återfinns i fönsternischerna på vinden och i uthus där de övervintrar. Den har väl nästan alla sett. På sommaren blir den ljuvt grön med guldfärgade ögon och spetsmönstrade vingar.

Men denna som jag fångat i flykten - eller i alla fall sittande på ett brännässleblad - är blågrön till färgen och heter Chrysopa perla. Inte bara människor kan plågas av knott! Flera arter suger kroppsvätska ur andra insekter. Då kan man finna dem fastsugna på vingribborna hos exempelvis guldögonsländor.

Vanligast som insekternas "blodsugare" är de här röda små kvalstren, som jag ofta ser fastsugna på många olika insekter. Lockespindeln nedan är en härlig typ med sina ögon som periskop.
Spindlar i gemen har ju åtta ögon, men lockespindlar (som inte är riktiga spindlar fast de hör till spindlarnas rike) har bara två.

Gräshoppa med kvalster.

Det här porträttet föreställer en slåttergräshoppa. Det vet jag eftersom jag har hört honom spela. De här hoppande lirarna är inte lätta att se skillnad på, man får höra skillnad på dem.

Väl skyddsfärgad bland lavarna.

Ännu en lirare poserar på mitt finger framför min kamera.

Kärrgräshoppa heter den här vackert färgade vännen.

Bakbenen lyser i gult och guld, rött och svart.

Fångad i ögonblicket, PLOPP så kom ännu ett ägg ut.

De små hoppspindlarna har fantastiska ögon! Här en Aellurius v-insignitus. V-insignitus, ni ser väl v:et i pannan!

Med de härligt lurviga och gula palperna förutom v:et i pannan, är denna lilla hoppspindel som bara mäter högst 5 mm i längd, lätt att känna igen som art. Och att det är en han, ja det ser jag snabbt, eftersom honan saknar v i pannan.

Charmig som attan, med de två stora gröna lyktorna till ögon, och ovanför dessa de lite mindre mandelformade ögonen som ser ut att ha långa ögonfransar dessutom.

Som den spindel han är, finns det förstås fyra ögon till fast de inte syns på mina bilder här.


En bålgeting på inflygning. Se upp!

Nejdå, ingen behöver "se upp" när bålgetingarna dyker upp. De är stora, vackra, djupt brummande, och snälla och lugna. Sticker inte gärna, fast de förstås försvarar sina bon som alla getingar.


Stora ögon på en liten kropp. En guldstekel har precis blivit räddad av mig, från att drunkna i vattentunnan. Snart har hon hämtat sig och flyger vidare ut i livet.

................................... "Pfuuuuhhhh, tack ska du ha kompis!"
.

.
Ännu en skön blick ur ett par vackra ögon. Puktörneblåvinge (hane) på kärringtand.

Och vad har vi här som stirrar med tomma ögonhålor? En alien? En rymddräkt? Vad är det?

Det är det efterlämnade skalet - en dykardräkt kan vi kalla det - av en trollsländelarv, som krupit ur det, lämnat det kvar, och flugit ut i stora vida världen.