Ögonblick

.
.

........... Naturens ögonblick, och ögonblick i naturen.
.
.
.
En padda blickar ut över vattenytan i sin göl...

... och en guldslända kollar in läget på insektsfronten. Finns det något gott att jaga här?


Fjärilsblick. En skognätfjäril blickar ut över omgivningen från viloplatsen på ett grässtrå.

Jag själv tycker om att betrakta mig som småkrypens porträttfotograf :-D. Här är paddan igen, med de vackra ögonen.

Och så här ser skogsnätfjärilen ut i ett lite större perspektiv.

En blombagge studerar mig noga, dold bakom kanten på ett blad: "Vem är den där tanten med kameran? Och vad tänker hon göra?"

Guldögonsländor är så vackra! Vanligast är det vanligt gröna, Chrysoperla carnea, den som är brun på vintern och återfinns i fönsternischerna på vinden och i uthus där de övervintrar. Den har väl nästan alla sett. På sommaren blir den ljuvt grön med guldfärgade ögon och spetsmönstrade vingar.

Men denna som jag fångat i flykten - eller i alla fall sittande på ett brännässleblad - är blågrön till färgen och heter Chrysopa perla. Inte bara människor kan plågas av knott! Flera arter suger kroppsvätska ur andra insekter. Då kan man finna dem fastsugna på vingribborna hos exempelvis guldögonsländor.

Vanligast som insekternas "blodsugare" är de här röda små kvalstren, som jag ofta ser fastsugna på många olika insekter. Lockespindeln nedan är en härlig typ med sina ögon som periskop.
Spindlar i gemen har ju åtta ögon, men lockespindlar (som inte är riktiga spindlar fast de hör till spindlarnas rike) har bara två.

Gräshoppa med kvalster.

Det här porträttet föreställer en slåttergräshoppa. Det vet jag eftersom jag har hört honom spela. De här hoppande lirarna är inte lätta att se skillnad på, man får höra skillnad på dem.

Väl skyddsfärgad bland lavarna.

Ännu en lirare poserar på mitt finger framför min kamera.

Kärrgräshoppa heter den här vackert färgade vännen.

Bakbenen lyser i gult och guld, rött och svart.

Fångad i ögonblicket, PLOPP så kom ännu ett ägg ut.

De små hoppspindlarna har fantastiska ögon! Här en Aellurius v-insignitus. V-insignitus, ni ser väl v:et i pannan!

Med de härligt lurviga och gula palperna förutom v:et i pannan, är denna lilla hoppspindel som bara mäter högst 5 mm i längd, lätt att känna igen som art. Och att det är en han, ja det ser jag snabbt, eftersom honan saknar v i pannan.

Charmig som attan, med de två stora gröna lyktorna till ögon, och ovanför dessa de lite mindre mandelformade ögonen som ser ut att ha långa ögonfransar dessutom.

Som den spindel han är, finns det förstås fyra ögon till fast de inte syns på mina bilder här.


En bålgeting på inflygning. Se upp!

Nejdå, ingen behöver "se upp" när bålgetingarna dyker upp. De är stora, vackra, djupt brummande, och snälla och lugna. Sticker inte gärna, fast de förstås försvarar sina bon som alla getingar.


Stora ögon på en liten kropp. En guldstekel har precis blivit räddad av mig, från att drunkna i vattentunnan. Snart har hon hämtat sig och flyger vidare ut i livet.

................................... "Pfuuuuhhhh, tack ska du ha kompis!"
.

.
Ännu en skön blick ur ett par vackra ögon. Puktörneblåvinge (hane) på kärringtand.

Och vad har vi här som stirrar med tomma ögonhålor? En alien? En rymddräkt? Vad är det?

Det är det efterlämnade skalet - en dykardräkt kan vi kalla det - av en trollsländelarv, som krupit ur det, lämnat det kvar, och flugit ut i stora vida världen.