Nostalgi

Bläddrade i fotoalbumen häromdagen. Skulle ha foto på kaninungarna, till "övergivna-djur-ungar-tråden" här nedanför.
Det blev att jag fotade av några andra foton också, i nostalgisk anda. Eftersom jag knappast är igenkännbar, talar jag om att det är jag på alla fotografierna. Utom på det översta som visar mina föräldrar.
.
Även om jag alltid gillat att "klinka" på pianot (jodå det finns kvar och används numera av sonen) så slutade min karriär ungefär här...


Bellis hette vår hund när jag var en liten en. En svart schäfertik, snäll och med en självpåtagen roll som barnvakt. Jag fick aldrig gå längre bort från huset än ungefär 20 meter. Där ställde hon sig på tvären framför mig, och så stor hon var kunde jag förstås inte forcera henne.

Den här hästen hette Stormy. Ett gotlandsrussto. Jag minns faktiskt att jag tyckte det var lite läbbigt att sitta där uppe! Jag har kanske hunnit bli 4 år här? Ännu ett år skulle det dröja innan min egen höst dök upp. Brunetta, hon som skulle följa hela min uppväxt som en tredje förälder.

Här har jag nog börjat skolan tror jag.

Såhär ser verandan ut idag, femtio år senare. Jag står precis framför det blommande äppelträdet när jag fotar. Har det blommande gamla kastanjeträdet framför mig till höger, och den nyaste (självsådda) syrenen till vänster om verandan blommar också. ALLT blommar, och det doftar ljuvligt!!

Här har jag kanske fyllt åtta? Nu finns Brunetta med i bild. Min underbara fina härliga älskade kompis. Med fölunge vid sidan. Vem är fölungen? Det är nog Pust! Alltså är fotot från 1960, och jag är åtta år (fyller nio i december).

Här har vi blivit lite äldre, min häst och jag. Hon var ett russ på endast 1,24 i mankhöjd, så så smånigom började jag bli för stor för henne. Men jag var inte för tung, för även om jag var lång har jag alltid vara smal.

.

.
Och se här! Här är jag stor på riktigt!! Hurra!