... ja, den har hon inte för avsikt att yppa för mig.
Hon står stilla i det höga gräset, avvaktande, och tittar stint på mig. Vart är jag på väg? Sedan springer hon vidare.
Det är första gången jag ser henne, sedan jag skrev mitt sista inlägg här om henne, då när hon hade sin enorma mage. Den är givetvis inte kvar. Nu ligger den (eller snarare "de") som utspridda hemligheter i det höga gräset. Här, eller någon annan stans. Jag har inte den blekaste aning om var de är!
Kanske stöter jag på dem (eller en av dem snarare) när jag fladdrar efter någon fjäril med min kamera. Två eller tre är de säkert.
Kanske snuddar jag vid dem, utan att veta om det. Ett tryckande rådjurskid ser man inte om man så går rakt över det! Om man inte har en himla tur.
Jag kan inte begripa hur någonting så sött kan vara så osynligt.
Fast tur är väl det, annars skulle de små gobitarna snabbt vara uppätna. Naturen är full av hungriga läckergomar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar