När marken inte är snötäckt, brukar jag gå ner till "isen" igen. De vackra små snökristallerna från första gången, är borta förstås. Inte heller är djurlivet så intensivt som det var då.
Men det är aldrig tomt.
När det töar, får småkrypen nästan simma. Här en liten hoppstjärt som vadar fram. Snöfllingorna är utbytta mot vattenbubblor.
Alla djur jag fotat, har jag sedan räddat upp på torrt land. Ett himla springande ibland, men när jag fått fota dem kan jag inte bara överge dem sedan. Tillräckligt många offer ligger redan drunknade. Eller fastfrusna och döda.
Andra stretar envis på, över den eviga istundran. Det är bara jag, från min position 1 och 76 över marken, som har överblicken åt alla håll. Och som med bara ett antal steg kan utföra räddningsbedrifter.
Här en annan liten hoppstjärt på min fingertopp.
Flertalet vill ju upp från isen och vattnet, men några hör faktiskt hemma under isen och vattenytan! Som denna nattsländelarv i sitt fint byggda sandkornshus.
Den har blivit "uppspolad" när det smältande vattnet runnit under isen, och sedan tryckts upp genom något smälthål intill någon växtstam som värmt hål i isen.
Skalbaggar av lite olika arter dyker också upp. Ibland pyttesmå, av underlig karaktär. Titta på bilden i stort format, så ser ni att den är kortvingad, med bar bakdel.
Vackra stenkrypare finns också. Och hoppstjärtarna förstås.
Det här är rörliga djur, som jag inte lyckats få bra foton av sommartid. Men när de är såhär lite vilsna och halvfrusna, lyckas jag bättre.
Hon är bara helt sagolik. Jag har alltid varit lite extra svag för Hafflinger (vilket är hennes ras) och den här färgen som är en blandning av silver och guld. Silverman på en guldhäst. Visst är hon som tagen ur en saga?
Hagen är min, men inte hästarna som går i den. Förutom Livia, så är det Felix och Wilma som är kära gäster sedan många år.
