Romeo funderar

De såg när jag kom ut, och smög iväg. Men jag smög jag också, bakom och runt ett uthus så de såg inte att jag närmade mig.

Sedan tog jag ett steg "ut" för att se - och syntes då också förstås. Men jag stod blick tyst och stilla medan jag lät kameran ta foton.

Romeo såg mig komma fram, men förstod inte riktigt vad det var. Eller vad jag var. Det (jag) var ju bara en rörelse som inte upprepade sig. Ganska nära inpå, men vinden låg emot så han fick ingen ledtråd. Var det något att bry sig om, eller kanske bara grannens katt? (inte vet jag hur han tänker)


Men tänker gör han! Och undrar gör han.

Julia har inte upptäckt något, men Romeo undrar mer och mer.

Efter detta foto ger han sig, och springer därifrån. Jag var nog inte grannens katt i alla fall, även om han inte var riktigt på det klara med vad jag var...

Ett träds tystnad

Träd är inte så talföra av sig. De kniper ihop munnen och tiger. De är inte precis kända för skvaller.

"Jag säger inte ett ord!"

Fast, å andra sidan, vem vet vad de säger, om man har öra till att höra?

(Observera den unga mistelplantan som slagit rot uppe till vänster i bild.)

Romeo utanför mitt fönster

Romeo, eller uppvuxen Bambi... Strosade förbi mitt datarumsfönster på ca 6 meters avstånd, för 10 minuter sedan, strax före nio pm.

Just nu letar han och hans Julia äpplen under äppelträden, 50 m härifrån. Och när jag tittar ut, kommer ännu en ung dam förbi mitt fönster just nu.

Det var mängder med äpplen kvar på äppelträden i höstas. Till stor glädje för främst sidensvansarna, som funnits i flock på ett hundratal - till förtret för den bofasta björktrasten som räknat med att innehållet i skafferiet skulle räcka hela vintern.

Älgen var på besök några gånger, och rådjuren har förstås kalasat på äpplen hela vintern.
Rådjuren plockar också i sig havrekorn som jag strör ut till gulsparvarna. Gulsparvar och domherrar har jag gott om, till stor glädje. Grönfinkar inte så många som brukligt. Sedan är det mest "de vanliga" som äter solrosfröna i matbordet.

Älgen stötte jag förrresten ihop med igår, i skogen nere i hagen. En stor älgko och en av hennes årskalvar vände tvärt och skred iväg åt motsatt håll när vi plötsligt "kolliderade" på 20 meters avstånd. Möten med älgarna är alltid mäktiga möten.

Men nu är både äpplen och mistelbär slut, helt länsat skafferi! Det finns knappast något kvar på marken för rådjuren heller.

De stora gamla lönnarna intill mitt hus, har blivit nedsågade i vinter. Hotet att de skulle rasa på huset i stormvindar, började bli överhängande, så tyvärr, jag var utan val. De var också fulla med mistlar (som gav vindfång när stormarna kom, förutom att träden började murkna). Rådjuren äter både mistlar och lönnens knoppar, och det finns fortfarande lite kvar att mumsa på.

Här är Romeo med sin Julia :-)

Romeo har ett par ståtliga basthorn! Imponerande. När de där börjar klia, gäller det att skydda alla ungträd som jag är rädd om!
Råbockarnas fejande dödar många små träd, basten försvinner på både horn och träd. De unga saftiga träd som befinnes lämpliga för ändamålet, blir helt ringbarkade.

Några vilsegångna

.
Fantastiskt så många olika snökristaller det kan finnas. Dessa är dessutom i mini-mini-mått, pyttesmå är de.



Liten Bambi på hal is?
"Ja tack, jag kommer gärna upp!"

Vilsegångna, eller lite katastorfläge kanske. Somliga har det isigt, medan världen brinner. Fast det är i Australien förstås. Det ena är inte bättre än det andra, i alla fall inte om man är ett litet kryp. Som denna fastfrusna Tibellus oblongus.

Denna sköna tar sig fortfarande fram, på den frusna men yt-tinade ismassan som täcker marken här.

Men det ser inte lovande ut... Iskristaller har frusit fast utmed benen.

En vacker liten skinnbagge har också gått vilse på isen.

Och ytterligare en vacker, en kortvinge denna gång.

Och ännu en kortvinge.

De här krypen hade nog varit gladare om det inte töat in vatten dit där de valt att tillbringa vintern. Nu har de tvingats ut för att inte drunkna, men livet är hårt och läget verkar illa för dem.

Sov du lilla videung...

... och videungen sover... än...

Mönster

.
De vackra höstlöven är ett minne blott. I alla fall färgerna, och, ja, ett och annat mer har redan återgått in i kretsloppet. Kvar finns ännu nerverna, de allra finaste kapilärerna syns tydligt hos detta vackra asplöv som har slutat darra.

Så har det blivit vinter

Så har det blivit vinter igen. Höstlövens färger är ett minne blott, men skönheten är eterisk i solskenet.

Och rosen intill vattentunnan leker skönhetslekar med takdroppet och kylan.