Vilken vinter!

Fotona är tagna den 24 februari. Sen dess har det kommit ännu ett par decimeter snö. Den verkar aldrig sluta falla!




Alla förundras över detta extra "skottår" som dök upp från ingenstans. Vart snön ska skottas, vet de flesta inte längre. Snöbergen växer ikapp Kebnekajse.

Häromdagen tog jag en promenad i skogen. Dök in i skogen, kan man säga. För ska man ta en skogspromenad nu, och lämna vägar och stigar, så är det nästan dykardräkt som gäller!!

Inga glipor i dräkten som tillåter vattnet (i sin vita fluffiga form) att smyga in mot vader och anklar, armleder och nacke. Och så vada fram i det här mjuka mjuka högt upp på benen. Det når till knäna. Svetten börjar strax lacka, det är arbetsamt.

Ibland - var vet man aldrig i förväg - sjunker jag lyckligt ner ända upp till låren. Ovanför huvudet vilar snö tungt på trädens grenar, redo att lekfullt kasta sig ner i ett yrväder, om jag råkar nudda och inbjuda till lek.



Visst har vintern varit helt underbart ljuvlig!! Och är fortfarande. Envist. Fast vintermörkret har dragit undan (enda "vårtecknet" som kan anas) och kvällarna börjar bli ljusa. Inte ens dagsmeja är det än.

När solen skiner gnistrar snön och glänser och sprakar. Tusentals pyttesmå diodlampor tänds i snön.



Jag förundras över vattnets mirakel.

För bara några månader sedan simmade jag i sjön (Mälaren). Lät mig vällustigt sjunka djupt ner under vattenytan tills bara näsan fanns kvar för att andas, och sedan glida fram med behagliga simtag. Till sjön, gick jag. På marken. Utan vatten.

Nu går jag på samma sjö! Tvärs över sjön går jag, ovanpå, som Jesus. (Här får jag lätt hybris). Men när jag öppnar min ytterdörr, får jag återigen vada fram, som om jag var i sjön. Omständigheterna förändras. Vatten byter skepnad, form och plats.



Vatten, vatten, vatten - allt bara vatten!!!