Smått och Gott: juni 2011

.
De skira älvorna som dansar över ängen. Sällsynt kan man se dem. Deras vingar är spunna av skimrande drömväv. Kanske är det en dröm?

Jag tror, att emellanåt genom tiderna, har någon sett myrlejonsländan! Och i de mötena skapades myten om älvorna.

De är sådana förtjusande varelser!

Men kanske inte alltid så snälla. I alla fall inte mot myror, dem äter de upp. De glupska larverna gräver konformade gropar i sandig lös jord, och däri trillar de förbipasserande myrorna, och bidrar till att skapa en älva.

Det är inte ofta man får äran att se dessa vackra, grasiösa sländor, med sina charmfulla antenner och bedårande ögon på det stolt hållna huvudet. Oftast håller de till högt uppe bland trädens kronor.

.
Det finns ett litet bi som flyger här i april till juni. Hon har blivit en mycket kär vän. Så söt, så vacker, så personlig och säregen. Hon är ungefär en centimeter lång, Behaglig till utseende och sätt, vackert färgad i svart och rödbrunt, söta antenner och kolsvarta glänsande droppformade ögon som djupa brunnar att drunkna i - heter det inte så när man är kär?

Eftersom hon är ett bi, är hon flitig! Hon har mycket att jobba med, det ska ni få se om ni fortsätter läsa.

Pollen samlar hon förstås. Inte så mycket för egen del, utan för de kommande barnens skull. För barnens väl och ve samlar denna tappra sötnos även på stickor oc h strån! Jodå. Förklaring följer.

- Hmm, passar det här eller är det för långt?

- Ah, den här tar jag, det blir perfekt!

Hon flyger hem till den utvalda barnkammaren med strån som är flera gånger längre än hon är själv. Det är en bedrift. Sedan kommer nästa bedrift, hon bygger ett TÄLT!

Jag visste inte att bin kunde använda sina "händer" förrän jag träffade denna dam. Med sina små söta tassar pillar hon fast stråna i marken så de bildar ett tältliknande skydd. Där under gömmer hon en snäcka! För snäckmurarbin använder gamla tomma snäckskal som bokammare åt sina barn.

Titta, där är hon!

Nu följer några hemma-hos-bilder som jag har bett tusen gånger om FÖRLÅT för! Det var inte meningen! Denna eviga okunskap och förtärande nyfikenhet! Förlåt! (och när det nu ändå blev som det blev, så fotade jag förstås)

Det var så, att förra året såg jag var hon byggde sitt tält, och jag satte upp en liten pinne där åt mig också, så jag inte skulle förstöra det i misstag. När jag sedan i år sett flera snäckmurarbin flygandes i flera veckor, visste jag ju att de var kläckta och utflugna. Så jag letade vid min markering för att se om jag skulle hitta hennes tomma snäcka? Jodå, den var precis där den skulle!!

Så jag plockade förstås upp den för att undersöka den. Tyvärr verkade det finnas ett dött bi därinne. Ett torkat dött snäckmurarbi, buhu, kläckningen misslyckad, så sorgligt. Jag försökte skaka ut det döda biet, men det verkade sitta fast.

Hur som helst, nyfiken som jag är, så hade jag sönder snäckan för att se hur den såg ut inuti.

Och FÖRLÅT!!! Jag visste inte att bra snäckor återanvändes!! (Eller att det var en annan snäcka på samma plats). Biet där inne levde, och försökte gömma sig för mina giriga nyfikna ögon.

Så här såg det ut inuti snäckan.

Två bokamrar väl tillbommade med en grön vägg. I varje bokammare finns ett ägg, tillsammans med honungsgegga och pollen som larven ska livnära sig på.

Den svartgröna avgränsningen, är gjord av tuggade blad. Hon är inget "bladskärarbi", ändå har jag sett henne skära ut små stycken ur mina parksmultronblad och flyga iväg med.

Två bokammare, två ägg. Jag tror hon höll på med att bomma igen det sista, fler fanns det inte plats för här. De röda pilarna visar äggen.

Något tält hade hon inte hunnit bygga än. Men här är ett annat bo. Den lilla högen av stickor är ett färdigställt tält.

Jag lovar att jag inte sabbat något mera!!! Däremot petade jag försiktigt undan lite strån för att få syn på snäckan. Pilarna visar på snäckan, och på tre av hennes "tältpinnar".

Och här är snäckan. En gul trädgårdssnäcka denna gång. Den förra var en trasig vinbergssnäcka, i ungefär samma storlek. Kikar man in skymtar man en igenmurad vägg.

Försiktigt satte jag tillbaka s näckan igen, och täckte över med strån, markerade med en pinne för att inte riva runt just där i den rabatt hon valde.

Nu är hon lite sliten och till åren kommen. Jobbet är överstökat, en måltid för egen del sitter bra. Sina barn kommer hon aldarig att få träffa, det är murarbinas öde. De föds alltid föräldralösa året efter, då "mamma bi" varit död sedan länge.